Här berättar Jens Jexmark om hur han trots sitt hjärtfel började träna och tog sig till VM i OCR.
Jens Jexmark heter jag. Jag är 44 år och föddes med ett hjärtfel kallat pulmonalisstenos. Kortfattat innebär detta att lungpulsåderns klaffar inte kan öppna eller stänga sig helt, vilket belastar höger hjärtkammare extra mycket när blodet pressas genom lungorna.
Jag opererades 1978 i Lund vid 4 års ålder, och ingreppet var lyckat så att jag förhoppningsvis skulle kunna leva ett normalt liv – dock med restriktioner gällande fysisk aktivitet som läkarna inte trodde skulle bli möjligt för mig. Mina klaffar stänger fortfarande inte helt, och jag har ett tydligt blåsljud från hjärtat. Hjärtfelet innebär att syresättningen till mina lungor motsvarar cirka 70 % jämfört med ett friskt hjärta.
Under min uppväxt och skolgång blev jag nekad att delta i löpning eller tuffare konditions-idrott, och min mönstring till militärtjänstgöring blev en ganska kort historia.
Tröttnade på att vara en andfådd pappa
Jag blev pappa till min första dotter, Noelle, för 8 år sedan, och 2 år därefter föddes min andra dotter, Linnea. För lite mer än 3 år sedan, efter att jag reflekterat över hur andfådd jag kunde bli av att gå i trappan eller till och med läsa längre meningar när jag läste godnattsagor för mina barn, beslutade jag mig för att utmana vad läkarna och mina föräldrar sagt under alla dessa år. Jag bestämde mig för att börja löpa med målsättning att en dag kunna springa 1 mil utan att kollapsa.
Det beslutet blev början på en helt ny livsstil, intresse för kosthållning och vetenskap om vad som kunde få mig att prestera bättre. Min första löprunda var cirka 700 meter. Jag trodde jag skulle dö efteråt, men jag gav mig inte och fortsatte att springa varje dag i 3 månader. Sedan började allt släppa. Andningen blev bättre, pulsen jämnare, och jag kunde börja njuta av längre och längre löprundor.
Idag kan jag springa en halvmara under 2 timmar utan större problem, och genom löpningen har jag fastnat för Obstacle Course Racing, OCR, där jag springer 15-20 lopp om året samt lyckats kvalificera mig för både EM och VM i min åldersgrupp 40-44.
Träning och rödbetsjuice
Jag började läsa om fördelarna med nitrat i rödbetor för cirka ett år sedan och har sedan dess både ätit och druckit rödbeta som ett dagligt komplement till min kost. De senaste 6 månaderna har jag uteslutande använt en viss sort. Det är en juice utan andra tillsatser än lite äpplecidervinäger, och den har hjälpt mig i min träning. Koncentrerad rödbetsjuice tar jag med mig när jag flyger till tävlingar.
Jag upplever en bättre syresättning när jag dagligen konsumerar rödbetsjuice, och tro mig, jag behöver all hjälp jag kan få för att väga upp min syrebrist från mitt hjärtfel. Rödbetsjuice hjälper mig i min satsning mot VM 2018 i England.
Grönt ljus från läkaren
Jag har sedan min operation gått på regelbundna kontroller med EKG, ultraljud och arbetsprov för att bedöma hur läckaget i mina hjärtklaffar utvecklats. Hösten 2016 var jag senast på kontroll. Detta var cirka 18 månader efter det att jag påbörjat min utmaning att bli en löpare.
Glädjande nog, för både mig och min kardiolog, konstaterades att läckaget i hjärtat minskade vid hög puls, och jag fick grönt ljus att fortsätta min satsning, dock med restriktionen att tydligt lyssna på kroppens signaler. Jag tränar alltid med pulsband och övervakar min puls noggrant för att inte gå över gränsen där jag tar totalt slut, främst på grund av syrebrist och mjölksyra som jag lätt drar på mig.
Bilden här är från VM 2017 i OCR i Kanada där jag kom på plats 99 av 291 startande i min ålderskategori. Detta var väldigt stort och känslosamt för mig då jag aldrig trott att jag någonsin skulle stå på startlinjen till ett VM, än mindre fullfölja mästerskapet med mitt handikapp.
Jens Jexmark
Tänk på: Den som har någon sjukdom bör diskutera livsstilsförändringar med sin läkare.
